I slutet av Chulalongkorns regeringstid var majoriteten av ministrarna bröder och söner till kung Chulalongkorn, men det fanns också sonsöner och sonsonsöner till kungen i framstående ämbeten. Prinsarna var framförallt mäktiga inom armén och flottan och detta var kanske inte någon tillfällighet eftersom Chulalongkorn såg en ökad roll för militären i statens liv.

Under Mongkuts regeringstid och en bra bit in på Chulalongkorns tid hade den siamesiska monarkin inte varit i stånd att modernisera eller genomföra några större förändringar i staten. Detta berodde som tidigare nämnts på de stora och mäktiga familjernas inflytande och makt samt deras motstånd mot förändringar. Men när Chulalongkorn efter hand lyckades placera sina egna handplockade män på nyckelposter blev det till sist möjligt att få kontroll över byråkratin, vilket i sin tur möjliggjorde omfattande reformer.

En del prinsar hade Chulalongkorn kunnat utnämna till en bestämd post i trygg förvissning om att dessa skulle tjäna honom och nationen på ett bra sätt. Bland dessa fanns prinsarna Devawongse och Damrong. Andra ministerier fick finna sig i täta ministerbyten. Kungen hade tillräckligt många bröder som han kunde utnämna och avskeda som det passade honom och de fick tävla med varandra för avancemang och fördelar.

Ministrarna av den gamla ordningen hade ofta haft sina ämbeten på livstid, men denna rätt upphörde under Chulalongkorns regeringstid. Det var inte alldeles ovanligt att högt rankade prinsar tvingades pensionera sig efter en rad dåliga prestationer i allt lägre ämbeten.

Chulalongkorn hade gjort klart för sina familjemedlemmar om att han helst utnämnde en prins eller någon från en "god familj" till höga ämbeten, men posterna skulle alltid gå till den person som var bäst kvalificerad oavsett bakgrund. Detta synsätt antogs nu av de som kom till makten och oavsett hur många försök som gjordes för att tänja på denna princip blev detta kriterium nu permanent etablerat.

De flesta yrken bland siameserna, som inte var av jordbrukskaraktär, var just inom byråkratin. De kungliga prinsarna hade en gång för alla kommit ut i offentligheten från palatsets skyddade värld och deras handlingar och idéer fyllde dagspressen.

Kungens vilja och angelägenhet att tala direkt till sina undersåtar i tryck och i offentliga tal och ceremonier gjorde att mystiken runt hovet, som hans företrädare skyddat från offentlig granskning, minskade. Då monarkin kom att förknippas med staten, samhället och framgången med den officiella politiken fick arbetet med moderniseringen en kraftig knuff framåt. Detta gjorde också monarkin mer sårbar för kritik och offentligt missnöje om vägen framåt skulle visa sig felaktig.